Om mig

Hej och välkommen till Keep Star western. Här ska jag berätta lite om hur verksamheten byggts upp under åren och hur mitt hästliv varit, för att du förhoppningsvis ska få en klarare bild av mig Sara och min älskade verksamhet med mina fantastiska hästar.

Sara Lisa Lindström heter jag som driver den här verksamheten. Jag är född 92, jag fyller alltså 28 år i år. Jag har, förutom mitt hästintresse och häst utbildningar, en gymnasieutbildning inom transport. Jag har jobbat 6 månader efter studenten med att köra lastbil för att sen efter det ha jobbat på skrotgård och kört skrot flera år. Jag älskar att köra fordon, älskar att jobba och sporta. Jag åker gärna skidor med min draghund eller rentav bara är ute och promenerar. Jag har en förkärlek för yoga, qigong, meditation eller sånt som får oss att andas och slappna av på djupet. Men framförallt så älskar jag hästar!


2012 startade jag Keep Star western som renodlad turridningsverksamhet på westernhäst. Då trodde jag inte att intresset för min hästhantering skulle bli så stort, det var ju den mest självklara vardag för mig. Men för många öppnades en helt ny värld och syn på hästar och allt eftersom så ville folk veta mer om western och just natural horsemanship. 
2013 körde jag vidare på turridningsspåret och gick en grundkurs i att packa hästar och allt vad att driva turridningsverksamhet innebär, hos Peter Vester på Packstation Högfall. Där öppnades en ny värld för mig att ta mig ut tillsammans med alla mina hästar på långturer. Det var även här jag började få en mer komplett skara med 4 hästar som jag själv tränat upp precis som jag vill ha dom, lugna, trygga och med känslan att man nästan bara behöver tänka vad man vill att dom ska göra så gör dom det. Hästar som lätt hanteras och rids utan bett och spön, inget slitande och dragande.
2014 hade jag mer och mer kurser och lektioner inom western och nh.
Våren 2015 gick jag första delen på en nh instruktörsutbildning hos Katrin Nyman på Mustang Academy, och andra delen på hösten, för att mera sätta ord på och organisera mitt lärande.
December 2015 fick jag tillstånd att bedriva ridskoleverksamhet.
Under 2016 kommer jag att starta en westernridskola samtidigt som jag och hästarna fortsätter med turridningen. Dessutom kommer jag att erbjuda kurser, clinics och läger inom western eller natural horsemanship för folk med egen häst eller folk utan häst som vill låna mina hästar. Jag kommer även att ta emot hästar för träning hos mig. Och så hoppas jag att jag och hästarna ska hinna med att ta lite rid- eller köruppdrag ute hos privatpersoner, föreningar och företag.


Tillsammans med mina hästar så hoppas jag att kunna inspirera många andra till ett enkelt och framförallt kul hästliv, genom natural horsemanship!



Här kan du läsa en längre version av mitt hästliv:
När jag nästan var 6 år så fick jag min första ponny, shetlandsponnyn Fuxia. Perfekt med en liten söt ponny till ett barn som förstahäst tycker säkert dom flesta, föräldrar och andra. Men tiden med min ponny var allt annat än enkel. Ponnysar är dom allra envisaste hästarna som finns och dom gör gärna allt för att sätta sig över ett barn. Min mamma tog med mig på clinics med Leslie Desmond som jobbar med "feel and release" alltså känsla och eftergift, hon är enligt mig den bästa äkta horsewoman man kan hitta. Jag har sett många andra bra hästtränare men ingen som går så djupt på grunden med känsla som hon gör. Genom clinics med Leslie fick jag verktyg för att bli mer samspelt med min ponny men genom åren så växte jag såklart och blev för stor för att rida min ponny.

Jag ville börja lära mig att rida på riktigt, jag hade ju hittills bara åkt runt på min envisa ponny i skogen. Jag ville tex lära mig galoppfattning och rida på diagonalen och annat sånt där man kunde göra med hästar. Så min mamma lät mig, enligt min önskan, börja rida på ridskola 2001. Där fick jag rida i en nybörjargrupp där tjejer som aldrig ridit förr bestraffade hästarna genom att inte ge dom någon morot efter lektionen bara för att dom tyckte att hästen varit dum, när det i själva verket var dom som varit dum mot hästen hela lektionen.  Med all rätt, då det var det enda ridläraren bad oss att vara. “Fatta tyglarna, kortare tyglar, skänklar, banka, använd mera spö, SPÖ!! och kortare tygel..” Jag minns min sista lektion där så väl, jag hade faktiskt glömt bort helt att jag skulle dit när min pappa kom för att skjutsa mig. Jag satt på den stackars trötta, uttråkade och missförstådda hästen som för länge sen tappat gnistan och livsglädjen. Jag släppte tyglarna bara och gav upp det ridläraren försökte få mig att göra den här stackars hästen. Aldrig aldrig mer ska jag göra något sånt här mot hästar. Jag ville ju lära mig rida och utvecklas tillsammans med hästarna, inget av det hade jag fått lära mig på ridskolan.. Jag slutade på ridskolan inom ett år.


Det var då jag fick mitt första varmblod, att ta egna lektioner med hos en westerntränare. Men det blev inte riktigt som tänkt.. Andra dagen hemma så skulle jag rida ner min nya, stora, skrangliga häst till betet där dom andra hästarna väntade. Upp på hästen och han for iväg, yrade runt, försökte stanna, styra men ingenting funkade. Han blev bara mer och mer förvirrad och jag hade ingen aning vad jag skulle göra. Av igen och inse att jag får helt enkelt gå med hästen. Jag tog mig till den där westerntränaren en gång, som planerat. Men jag åkte hem utan större resultat och de enda orden från tränaren att den hästen inte var bra för mig och antagligen inte för någon annan. Hästen var slutkörd på travet och han visste inget annat än att stressa. Det var då jag började inse hur mycket skada hästarna tar på travet, både fysiskt och psykiskt. Jag och hästen tog flera timmar långa promenader tillsammans. Jag hade bestämt att han aldrig mer skulle behöva ha ett bett i munnen, han skulle aldrig mer behöva springa och mest av allt skulle han aldrig mer behöva stressa. Vi gick och gick. Mitt enda mål med hästen blev att han skulle få ett lugnt liv. Tyvärr när vi väl gått i flera år och hästen var ganska lugn så var jag tvungen att inse att hans kropp var alldeles för skadad och jag lät han vandra vidare.

Först ville jag inte ha någon ny häst, aldrig mer. Men efter några månader tändes gnistan och nu ville jag hitta en häst att från början utvecklas tillsammans med. Det var då Keep Star kom in i mitt liv, i augusti 2008. Jag jobbade henne från marken enligt Bob Mayhews instruktioner och hade ridit in henne själv på bara någon månad. Vi var så samspelta och det kändes som att hon läste mina tankar och gjorde allt jag tänkte! Det var såhär jag ville att umgänget med hästar skulle vara och kännas! Vi började tillsammans att jobba från marken enligt den akademiska ridkonsten för Maggie Nyroos. Sen gled vi snabbt in på westernspåret som ju var tanken från början, vi åkte till Anders Westlund(som på den tiden drev westernridskola i dalarna) och tränade för att sen byta till Emelyne och innan jag knappt hann blinka så hade jag och Star vunnit vår första tävling tillsammans. Vi började med western horsemanship och westernridning för att sen testa trail och ranchtrail och även vinna där. Star var allt jag nånsin hade kunnat önska mig. Men vänta här nu lite,  handlar livet bara om att tävla? Nej det var inte riktigt vad jag ville hålla på med bara. Jag ville dela med mig av den här känslan som jag känner med Star till andra människor. Det var då jag kom på att jag ville starta en turridningsverksamhet och Star skulle såklart vara delaktig i det. Det var då Keep Star western bildades.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för att du lämnar ett spår efter dig hos oss :)